Bilbesiktning

Egentligen inget konstigt i det men när jag fick ombesiktning på min bil var det som om en katastrof inträffade. Katastrofer är egentligen jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar, inte ombesiktning på bilen. Det ger kanske lite perspektiv på hur jag uppfattar saker. Jag vet att det inte är så stor grej, ring verkstan och fixa MEN just nu är det som om hela jorden går under.

Jag hade 30 dagar på mig och gissa vem som verkligen utnyttjade dessa 30 dagar fullt ut? Ett av problemen jag har är att jag inte får saker gjorda. Jag vet att jag borde lyfta luren tidigare och boka tid men de e som att kroppen inte lyder för sådana aktiviteter....

När det sedan blev dags att boka tid så hade ingen verkstad öppen, kan bero på att jag kom till skott en söndag morgon. Får ingen kontakt med någon och bryter ihop totalt. Tårarna bara sprutar och det finns verkligen ingen möjlighet att få bilen klar. Jag kan inte ta mig någonstans utan bil....

Det är ganska lätt åtgärdat när jag väl får tag på en verkstad som kan fixa det som ska fixas. Någon dag senare känns det hela som ett inslag i dolda kameran. Jag kan ibland fundera på mina egna reaktioner och deras rimlighet.

Bilen är ombesiktad och rullar 1 år till.

Acceptans

Idag är dagen efter avslutning på ridskolan som kombinerades med "hopptävling" och studiebesök på annan ridskola. Helgen gick i ruskig takt och jag trodde jag skulle somna ovaggad men icke. Vakna, somna, vakna, somna så höll hela natten på så idag blev inte mer än jobbet gjort.

Försöker nu acceptera att det är okej att ligga på soffan och va trött. Det är en ny dag i morgon och som chefen brukar säga "ingen dör och vi startar inga krig". Ingen kommer att dö för att jag vilar i kväll och det blir inget krig heller. Möjligen en massa åsikter men det är nästa när att knäcka.... lyssna på mig själv och inte alla andra.

Ångest

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle få känna på ångest hade jag troligen skrattat åt det. Jag trodde inte att jag tillhörde den som fick ångest. Frågan idag är snarare hur vet vi vem som drabbas av ångest? Den starka eller den svaga? Spelar ingen roll men jag tillhör dem som varit stark för länge.

Just nu är jag rastlös och full av ångest. Händerna skakar o det är tur telefonen rättstavar ibland. Har varit ute på promenad men det hjälpte knappt. Varm dusch o sömnpiller är nästa åtgärd. Ska också försöka fundera på vad som utlöst min ångest och ta med det till psykologen på torsdag.

En resa i tiden

Jag har ett behov av att uttrycka mig om det jag känner och tänker. För att inte tjata sönder de närmaste så tänker jag börja skriva istället. Jag har lättare för att uttrycka mig i skrift än när jag pratar. En del saker är svåra att prata om men lätta att skriva.

Jag försöker komma tillbaka efter en utmattning med allt vad det innebär. Jag tänker försöka ta er tillbaka till när allt rasade och i vilket skicka jag var då och kanske hjälper det någon att se att livet kanske inte behöver vara över. Samtidigt kommer det att bli en hjälp för mig själv att bearbeta det som varit och det som är. Jag är långt ifrån klar men försöker börja leva igen.