Egentligen inget konstigt i det men när jag fick ombesiktning på min bil var det som om en katastrof inträffade. Katastrofer är egentligen jordbävningar, vulkanutbrott och översvämningar, inte ombesiktning på bilen. Det ger kanske lite perspektiv på hur jag uppfattar saker. Jag vet att det inte är så stor grej, ring verkstan och fixa MEN just nu är det som om hela jorden går under.
Jag hade 30 dagar på mig och gissa vem som verkligen utnyttjade dessa 30 dagar fullt ut? Ett av problemen jag har är att jag inte får saker gjorda. Jag vet att jag borde lyfta luren tidigare och boka tid men de e som att kroppen inte lyder för sådana aktiviteter....
När det sedan blev dags att boka tid så hade ingen verkstad öppen, kan bero på att jag kom till skott en söndag morgon. Får ingen kontakt med någon och bryter ihop totalt. Tårarna bara sprutar och det finns verkligen ingen möjlighet att få bilen klar. Jag kan inte ta mig någonstans utan bil....
Det är ganska lätt åtgärdat när jag väl får tag på en verkstad som kan fixa det som ska fixas. Någon dag senare känns det hela som ett inslag i dolda kameran. Jag kan ibland fundera på mina egna reaktioner och deras rimlighet.
Bilen är ombesiktad och rullar 1 år till.
